Studera naturen
|
|
| Av Ingemar Edfalk |
|
|
Naturstudier är den vanligaste metoden att öva
på konstskolorna. Särskilt modellstudier, croquis
och stilleben används flitigt för att träna elevernas
seende. Men vad är det egentligen man gör? Det går
att ge många olika svar på den frågan. Här
ska jag helt subjektivt försöka förklara hur jag
själv gör (för studerar naturen gör jag varje
dag) och i någon mån hur det är tänkt att
fungera.
Naturstudier i denna mening kanske kan jämföras med skalövningar
för en musiker. Det handlar inte om att skapa några "färdiga"
bilder utan helt enkelt om att öva sin förmåga att
se. Att verkligen titta efter vad det egentligen är man ser
och sedan överföra denna tredimensionella verklighet till
papperets eller dukens tvådimensionella.
(I fortsättningen kommer jag att försöka
illustrera denna artikel med linjeteckningar i rött. Detta
för tydlighetens skull. Tänk dig i stället verkligheten
där alla stödlinjer förstås är svarta.
En del av dem kan man fortfarande se på modellteckningen till
höger).
|
 |
Bildytan är den yta man har att arbeta på. Det
är på denna yta bildens ska komponeras. Bildelementen ska
placeras ut på ett sätt som fungerar på den givna
ytan i två dimensioner, men ändå visa det tredimensionella
motivet. Detta kallas disposition. Man disponerar den givna
ytan.
Jag brukar placera ut punkter eller linjer för att markera de
yttersta gränserna för motivet på bilden. Det kallas
stödlinjer och är nog det vanligaste sättet
att gå till väga för att lära sig att kontrollera
bildytan och åstadkomma det man vill. (En van
konstnär kanske inte använder så mycket stödlinjer
eftersom man så småningom kan se dem på papperet
utan att rita upp dem. Men det är en annan sak).
En vanlig fallgrop för nybörjaren är att "snöa
in" på någon detalj redan från början
och så småningom hamna i en situation där papperet
blir för litet eftersom man arbetat utan medveten komposition.
Glöm inte rummet motivet befinner sig i när du disponerar
bildytan. Det behövs under arbetets gång. |
 |
Bilden får sedan växa fram genom att jag arbetar
"överallt samtidigt". Det låter flummigt men
det är faktiskt så det går till. Att man tecknar
omväxlande över hela ytan för att behålla kontrollen.
Det är ju så att vad jag än gör så påverkar
det hela bilden. Särskilt om man använder färg, men
även när det gäller en pennteckning är det så.
Jag brukar alltså på detta stadium göra en mycket
grov skiss av hur jag tänkt mig slutresultatet. Och det är
nu den egentliga naturstudien börjar. |
 |
|
Motivet blir nu det som dominerar och tar all uppmärksamhet.
Papper eller duk och vad som syns där blir fullständigt
underordnat. Bildlagar, bildbyggnad och komposition är inte
intressant i denna fas. Bildytans diposition är klar och nu
handlar det om att se.
Som jag ser det så börjar studien på bildytan,
med det vi gått igenom nu, flyttar efter detta till motivet
för att sedan succesivt under arbetets gång flyttas tillbaka
och till sist sluta på bildytan igen.
|
 |
|
Studiefasen. Nu är det dags att börja titta efter
hur motivet egentligen ser ut. Det enda som gäller nu är
ärlighet mot sig själv och mot bilden. Glöm alla
andra bilder du sett och framför allt glöm hur andra konstnärer
arbetar! Det enda som gäller är att se efter, undersöka
hur det verkligen ser ut. Ordet undersöka är viktigt här,
för det är det det hela handlar om. Du undersöker
hur ditt motiv ser ut. Hur förhåller sig den formen till
den? Vad ligger närmast mig? Längst ifrån? Hur är
den vinkeln i förhållande till den? Hur är proportionerna
mellan de där två formerna? Vilken linje är längre,
kortare? Hur faller ljuset? Var är det mörkare/ljusare?
Hur förhåller sig motivet till rummet? O.s.v. Frågorna
är oändliga och det går inte att svar på alla.
|
|
Välj en infallsvinkel. Att försöka svar på
alla frågor är meningslöst. Inte ens de största
kostnärer har gapat över allt samtidigt. Välj därför
ut ett problem att försöka lösa. Bestäm dig för
att t.ex. beskriva hur motivet förhåller sig till det omkringliggande
rummet. Eller hur de inbördes proportinerna mellan motivets olika
former är, eller ljuset eller nå´t. Låt sedan
de andra delarna följa med men ägna inte lika stor uppmärksamhet
åt allt. Utnyttja de metoder som
finns för att hjälpa ögat. |
|
|
Arbeta.... arbeta, arbeta och arbeta mer. Var kritisk. Gå
runt motivet och se efter om du verkligen uppfattat det rätt.
Se efter om en form verkligen ligger längre bort/närmare
än en annan form. Är det en levande modell (människa)
du ska avbilda så försök med att ställa/sätta/lägga
dig i samma ställning och känn efter var det tynger, vad
som vilar på vad. Vad som är ansträngt och vad som
är lätt. Använd lodet
och syfta
och mät med pennan.
|
|
Använd suddgummit, kom ihåg att det inte handlar
om något mästerverk här utan att det är en studie.
Sudda, ändra, ta bort. Släng och börja om.
Ett nyckeluttryck i detta läge (och alla andra lägen med
när det gäller bildkonsten) är "Kill your darlings".
Klarar du av att slänga/sudda bort just det du tycker blev
bra eftersom det inte hjälper bildens helhet, så har du
kommit långt.
De troligen vanligaste två nybörjarfelen är dels att
inte ha koll på kompositionen och därför hamna utanför
bildytan och dels att snöa in på någon detalj man
tycker blev bra och sedan försöka anpassa hela bilden efter
denna. |
|
| Om du tänker efter så är det ju så
att om du inte kan göra om den detaljen eller flytta den så
kan du ju faktiskt inte teckna den heller! Eller hur? Det är
du som ska skaffa dig kunskaperna. Slumpen kan man inte lita på.
Alltså, kan du inte göra om det så släng det!
Och ägna istället tiden åt att studera denna detalj
precis på så sätt som denna artikel beskriver, ända
tills du kan teckna den! Då kan du något! |
|
|
Tillbaka till bilden. Man kan ju inte hålla på
hur länge som helst med en studie. Förr eller senare vill
man gå och sätta på kaffepannan. För mig brukar
det fungera så att när jag tröttat ut mig och inser
att jag inte kommer längre med studiefasen börjar jag
återvända till papperet. Nu blir kompositionen viktig
igen. Man kanske tvingas ändra en form eller färg för
att det ska fungera som helhet. Helheten blir åter det viktigaste
medan detaljerna nu mera underordnas bildlagarna än de faktiska
förhållandena i studien. Vi är tillbaka på
ruta ett och tänker återigen på komposition och
bildbyggnad snarare än på naturstudium.
Tyckte du att detta var intressant? Läs då också
artiklarna om bildbyggnad och komposition.
Samt förstås den om tecknarens
hjälpmedel.
|
|